Rolf Holmberg
Hemort: Växjö.
Skriver: Relationsromaner.
Utgivit: 2017 Demoner och lustar. 2021 Det fina i kråksången.
Författaren berättar mer om boken ”Det fina i kråksången”
Låter titeln lite annorlunda, så kan det kanske bero på att huvudpersonen i romanen, Love Bengtsson, är lite annorlunda. Han har svårt att förstå språket, särskilt när man säger en sak men menar något annat. Han har problem med närhet, tid, höga ljud och en del andra saker, eftersom han har autistiska drag. Å andra sidan är han rak, uppriktig, intelligent, och har en stor kunskap och förkärlek för fjärilar och att modellera i lera. I romanen får vi följa honom från fjortonårsåldern till en bit in i vuxenåldern.
Romanen har som röd tråd, förutom att den är spännande, dramatisk och humoristisk, synen på hur det är att vara annorlunda, speciell. Får man vara det? Hur blir man bemött? Hur är egenupplevelsen?
Love möter bland många andra, redan första sommarlovet han är hemma på heltid, en jämnårig pojke, Peet. Han har precis som Love problem och svårigheter men inte medfödda utan i sin hemmiljö, i vardagen runt omkring sig, eftersom han ständigt trakasseras och plågas av en sadistisk pappa, som gör hans liv till ett helvete.
Journalisten Peter Grönborg skrev i en tidningsrecension för sydostpressen följande om boken:
Texten är skriven i positiv anda, nästan så att den äger sagans skimmer. Men inte för att den tonar ner eller bortser från svårigheter, utan för att den vill fokusera på lösningar, på öppningar. Välgörande för skildringen är att den jämnårige kamraten Peet befinner sig i en besvärligare livssituation än Love, eftersom han misshandlas av sin far. Eftersom detta tragiska predikament skildras parallellt med det problematiska i att ha en allvarlig funktionsnedsättning nyanseras bilden av det senare. Att Love dessutom är oförställd och rak i sin hållning till världen gör honom till en sällsynt personlighet. Hans charmerande naivism är effektiv. Den skänker ljus där andra bara skulle se mörker. Alltså läses ”Det fina i kråksången” med ett leende på läpparna. Texten besjälas av en frimodig dråplighet i flödet av stundtals förvånande episoder.
Det är i mitt tycke, just det som är kärnan i läsandet men också i författandet, att man får möta människor, roande, speciella, intressanta, fiktiva förstås, men ändå med en egen omgivning och miljö och med en egen historia, som verkligen berikar läsarens liv men också författarens liv.